24.02.2005

"Jag hatar den här jävla stan!"

Mitt första möte med Israel skedde i natten på en flygplats, och var inte på något vis trevligt. Så fort jag kom av planet blev jag stoppad och fick några frågor, dock lindrigt jämfört med när jag och mina reskamrater stoppades ännu en gång. Det som famfördes var mer eller mindre inlindad fråga om vad fan vi hade i landet att göra. Den aggressiva attityden skrämde upp vårt lilla sällskap rejält.

Mina judiska och arabiska vänner hade glömt att nämna att man skall spela turist även om man så kommer för att studera fred i landet. Nämna deras namn skall man helst inte göra, då kan de få besök och själva bli utfrågade. Jag höll dock huvudet kallt och lyckades till slut övertyga dem om att jag var en "oskyldig" turist. Men i hemlighet var jag skyldig till att tro på fred.

Det var lite märkligt att i ett land som i sin grundlag beskriver sig som judisk, bli väckt av en muslims böneutropare. Jag har bokstavligen landat mitt i konflikten. Husen i Jaffa där jag bor hos några judiska och arabiska vänner är lite slitna, men det är ett mysigt område - en av endast fem städer där judar och araber lever blandat, i ett land där en femtedel av befolkningen är arabisk.

Jag har blivit betydligt mer ödmjuk i mitt förhållande till konflikten under in resa. Jag besökte bland annat den judiska kibbutzen Harduf. Den har antroposofi som grund, en åskådning som jag förknippar med fredligt sinnelag. Det är också så de ser sig själva, men här ser man vad rädsla kan göra med människor. I kibbutzen beskrivs araberna beskrivs som oförmögna att handla rationellt och helt styrda av sina känslor.

Självklart styrs Israels politiska liv av känslor. Ett vanligt misstag är att skylla allt på Israels ockupation av Palestina. Men även judarna lever under hot. De omges av över 200 miljoner muslimer, och många av dem vill bokstavligen kasta ut dem i havet. Den ockupation som skapar självmordsbombare bygger på skräcken för vad palestinierna skulle göra utan deras armé där.

Konflikten pågår hela tiden, om så oftast i det tysta. Under en av våra taxiresor visade sig chaffören vara medlem av samma lilla organisation som mina vänner är med i. Omar, som är hans namn, bjöd in oss till sitt hem i staden Lod mellan Tel Aviv och Jerusalem, en av de blandade städerna. Som med de andra städerna är blandad en dålig beskrivning, segregerad är mer korrekt. Gemenskap mellan judar och araber i Israel är knappt ens ett marginellt fenomen.

Skillnaden mellan judiska och arabiska områden kan man oftast se på husen. I Omars område handlar det också om avsaknad av asfalt på vägarna. Borgmästaren i staden beskrivs av Omars judiska vänner som en fascist som inte tänker lyfta ett finger för araberna. Det har gjort situationen än värre här. Det sägs om Lod att alla problem man kan finna i landet också finns i Lod. De har nu till och med en mur, som några judar börjat bygga runt sitt bostadsområde.

I denna till synes hopplösa situation arbetar ett litet antal mäniskor idogt på med freden. Ett exempel är en by som bär två namn, Neve Shalom på hebreiska och Wahat al-Salam på arabiska. Det är ingen kibbutz i bemärkelsen delad ekonomi, även om de också har rådslag här, utan den här byn bygger på delad konflikt. Hälften av invånarna är judar och hälften araber - namnen på båda språken betyder fredens oas. Själva säger de att de inte har några illusioner om hur långt samförståndet kan nå under pågånde konflikt. Det viktiga är att man har bestämt sig för att leva tillsammans, och hantera de problem som alla vet ständigt kommer att dyka upp.

Samma pragmatiska inställning som i Neve Shalom finner man också hos ungdomsorganisationen Reut Sadaka. De arbetar på olika sätt med ungdomar, där det viktigaste projektet är ett kolletiv där åtta judiska och arabiska ungdomar lever tillsammans under ett år. Under den här tiden driver de olika projekt för att skapa förståelse mellan folken. Faktiskt beskrevs deras kollektiv i en artikel nyligen som det enda exempelt på blandat kollektiv i Israel.

Det finns också en trötthet på konfikten. Taxixhauffören Omar pekade på en knycklig colaburk och sa:

- Det är som om två personer bestämmer sig för att burken tillhör var och en av dem, men eftersom det bara finns en burk så blir det problem. Så de lägger all sin tid på att bråka om den.

Burken är på ett sätt en bra jämförelse för hur han ser på Jerusalem, för honom är den inget värd:

-I hate this fucking city!

För honom är Jerusalem bara en källa till konflikt, han vill ha fred. Tyvärr kan inte staden lämnas in för återvinning som man kan med en uttjänt colaburk. Vi får leva med dess effekter på den mänskliga miljön.





  Tillbaka till meddelanden...