Israel-Palestina…

"Det är inte ens fel att två träter" brukar det ju heta, och det ligger det mycket i. Verkligheten är tyvärr inte lika enkel. I en konflikt har ofta den ena parten mer makt än den andra. Så är fallet i denna konflikt, där Israel har en förkrossande överlägsen militärmakt. Men det gör inte att man inte skall bry sig om de civila israelernas oro för att falla offer för en självmordsbombare.

Det leder mig in på ett annat ordspråk: "Min fiendes fiende är min vän". Det här är ett vanligt misstag många gör, att tänka så. Eftersom palestiniernas krav på självstyre anses vara rättmätigt, stöder man de som bekämpar Israel. Men det är faktiskt fullt möjligt att stå på palestiniernas sida och fördöma självmordsbombare. Likafullt är det möjligt att stå på båda folkens sida, och fördöma våldsverkarna på båda sidor.

Som fredsförening är det viktigt att i möjligaste mån hålla sig neutral. Om en part upplever att man tagit motståndarens parti är det svårt att få dem att lyssna på vad man har att säga. För många fredsarbetare är också det också det främsta målet att få människor att tala med varandra. Det gäller inte bara olika sidor i ett krig, utan också mellan människor i vardagen, som familjemedlemmar, vänner och grannar.

Det är faktiskt så att det är samma psykologiska och mentala processer som drar igång oavsett om det handlar om ett bråk med ett syskon eller ett krig mellan två länder. Fredsarbetet börjar därför med att nå fred i ens egen vardag. För om man själv inte lever i fred, hur skall man då få människor i krig att närma sig varandra? Fredsarbetet börjar alltid med att var och en försöker finna fred hos sig själva.