Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2007-12-11
Sverige och motståndet mot krigen i Vietnam och Irak

Sverige spelade en helt unik roll under Vietnam-kriget, där vårt kritiska ställningstagande var internationellt känt. Bortsett från Kanada var det Sverige som tog emot mest amerikanska vapenvägrare, och Stockholm var skådeplats för en uppmärksammad tribunal mot USAs krigsförbrytelser, ledd av Bertrand Russel. Sverige fick denna roll för sin inställning till Vietnam-kriget, och idag kan vi då fråga oss vad vi har för ställning i relation till Irak-kriget som vi på samma sätt skulle kunna använda oss av i ett fredsarbete. Två möjliga och motsägelsefulla svar är att vi dels har en dålig koppling till kriget – vapenexporten, och dels en bra – alla irakiska flyktingar vi tagit emot. Båda två kan dock visa sig ge möjligheter för svensk fredsrörelse.

Men innan vi kommer till Sverige tar vi en titt på vad den amerikanska antikrigsrörelsen under Vietnam-eran skulle kunna lära oss. Vid Vietnam-krigets start fanns några få kritiska röster i USA, framförallt bland studenter, den gamla fredsrörelsen och vänstergrupper. Sakta med säkert engagerade frågan fler och fler amerikaner, och snart fanns organisationer för präster, musiker, konstnärer, författare, skådespelare, advokater, forskare, företagare och så vidare. Knappast någon nivå eller grupp saknade en egen organisation, till och med fanns det tusentals aktivister inom den amerikanska armén. Oundvikligen letade sig kritiska röster fram även i maktens korridorer, och fler och fler politiker stämde in i kritiken, om än med mer moderata krav. Framgången hos antikrigsrörelsen skulle då ha varit denna förmåga att sprida kritiken till alltfler grupper allt högre upp i hierarkin.

Bredden i antikrigsrörelsen i USA mot Vietnamkriget mätt gör det svårt att ge något generellt råd för antikrigsrörelsen av idag. En viktig faktor skulle dock kunna vara krigsmotståndets intrång i vardagen. Media tog en mer och mer kritisk inställning, allt fler kände någon som deltagit i kriget, allt fler samhällsgrupper var representerade i motståndet och det nästlade sig in i kulturen via musik, film, konst och litteratur. Även antikrigsrörelsen blev mer och mer synlig i vardagen och inte bara vid vissa tillfällen då det var spektakulära aktioner eller stora demonstrationer. Antikrigsrörelsen tog hem motståndet till sina egna gator.

Den sena antikrigsrörelsens fick en allt mer lokal karaktär. Över hela landet, i små städer likväl som stora, genomfördes det aktioner. Det förde ner frågan på lokal nivå, det invaderade vardagen hemmavid för allmänheten. Media kunde ignorera eller förvränga bilden av de aktioner som genomfördes, och tillintetgöra även massiva demonstrationer. Att fördela aktiviteterna över hela landet gick omkring detta problem, och var som mest lyckade när de var koordinerade aktionerna.

Nationella eller internationella kampanjer var inte meningslösa, stora demonstrationer spelar sin roll. Att samla ett stort antal människor kunde visa på kraften i motståndet, det var något nödvändig men därför inte tillräcklig. Det var trots allt någonting som för de flesta hände någon annanstans. Ett annat problem med dem var att det krävdes en enorm energi för att transportera människor till en viss plats och dessutom organisera själva demonstrationen. Det var ett riskfyllt projekt som lätt kan gå snett – i betydelsen inte lyckat i media. Med all energi som det tar skapar det lätt besvikelser, energi som kanske kunde gjort nytta någon annanstans.

Kriget var inte något som bara hände ”där borta”. I sista hand så fanns alltid det militära komplexet representerat på lokalplanet i form av militärbaser, rekryteringskontor och vapenfabriker. Här utfördes aktioner som blockader av fabriker, inbrott på rekryteringskontor och skapandet av ”caféhus” för soldater på lokala baser som var kritiska mot kriget. Demonstrationerna utgjordes ju dessutom av lokalbefolkningen; krigsmotståndaren blev därför inte en anonym annan som gick att avfärda som kringresande aktivist – motståndet fick ett ansikte som man kände igen. En del av den lokala kampen var också inom politiken, där man påverkade just sina representanter, eller förde kampanjer för att få andra representanter valda som var kritiska mot kriget.

Skulle den svenska fredsrörelsen dra några lärdomar av detta så är en av dem den lokala karaktären. Även här är det minst lika viktigt att ”invadera” vardagen och flytta hit kriget och skapa opinion och påverka politiker. Men här finns en enorm skillnad mot situationer i USA då och nu; vi är inte det krigförande landet. Visserligen kan vi påverka våra politiker att påverka FN att påverka USA, men det blir många steg. Det finns en par svenska grupper som i sin metod skulle kunna kopplas till den amerikanska antikrigsrörelsen under Vietnamkriget – att finna krigets kopplingar till lokalplanet och arbeta där. Civil olydnads-grupper som Ofog och delar av plogbillsrörelsen har under våren och sommaren utfört aktioner mot svensk vapenindustri. Irakkriget – och ”kriget mot terrorismen” i stort – finns också representerat i Sverige.

Man kan samtidigt konstatera att det inte är Sveriges kopplingar till Irak-kriget genom vapenindustrin som vi har sett i svensk media den senaste tiden, utan de 80 000 irakiska flyktingar vi tagit emot. Här har vi till skillnad mot vapenexporten något att vara riktigt stolta över – att vara det västland som tagit emot flest flyktingar från Irak. Deras blotta närvaro i vårt land och den goodwill vi får som nation borde också kunna användas i arbetet för fred. Vad vi har är en möjlighet att skapa en mötesplats för amerikaner och irakier, faktiskt bättre än i USA då de bara tagit emot 900 (ja, nio hundra) flyktingar. Irakierna är redan på plats här i Sverige, och många amerikaner har alla möjligheter att komma hit.

Sådana här möten kan spela en mycket viktig roll. Forskning kring terrorism visar att där befolkningsgrupper lever avskilda och inte minst att politiska organisationer med medlemmar från båda grupperna saknas så finns störst risk till terrorattentat. Klarast ser vi det förstås i situationen mellan Israel och Palestina, men det bör även vara tydligt att möten mellan irakier och amerikaner utan vapen inblandade inte är så vanliga. Idén behöver dock inte vara så storslagen som att amerikaner vallfärdar hit, även om tanken är vacker. Ett fredsläger mellan amerikaner och irakier – och så svenskar som den diplomatiska mellanhand vi brukar gilla att pryda oss med – skulle vara ett nog så gott bidrag.

Ta som exempel ett fredsläger som hölls i Mark 1983 med ungdomar från Sovjet, USA och Sverige, och som fick en enorm internationell massmedial uppmärksamhet, till och med sovjetisk television besökte kommunen. Ett fredsläger med judiska, arabiska och svenska ungdomar 20 år senare i grannkommunen Ulricehamn visade också vilken enorm betydelse ett sådant möte har för dem som deltar. En erfarenhet som deras gör att de stärks avsevärt till ett fortsätt fredsarbetet. Ett läger skulle också vara nyttigt för de redan aktiva. Även om den amerikanska fredsrörelsen har en betydligt nyktrare bild av läget i Irak jämfört med Bush-administrationen, skulle det knappast skada att fråga dem man vill hjälpa om vad man kan göra.


Mattias  Linder



Senaste debattartiklarna
Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt

Framgång i klustervapenförhandlingar - Sverige allt mer isolerat (2008-02-26)
Rolf Lindahl

Österrike förbjuder klustervapen, men Sverige tvekar (2007-12-07)
Rolf Lindahl

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Senaste artiklarna


Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket