Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2008-09-13
ESSÄ: Aniara - varningslampan som inte slocknade

Först ett Martinson-citat (radiointervju):

Om Aniara skulle jag säga att [den är]… mitt egentliga testamente till min … samtid … och att jag är stolt nog över att vara glad att ha skrivit den en gång … Den är en varning, den kommer att vara en varning, undan för undan. Den kommer att hittas gång på gång om igen och läsas om som en varning.

När Harry Martinsons rymdepos Aniara publicerades för nästan exakt 50 år sedan befann vi oss i ett av de allra frostigaste skedena av det kalla kriget. De första monstruösa vätebomberna hade testats och deras oerhörda sprängkraft började alltmer upplevas som ett hot mot världens överlevnad. I Aniara skildras ett skräckscenario där en grupp människor färdas från en katastrofdrabbad jord mot en säker död i en iskall rymd. Martinson hade också tidigare varnat för faran med atomvapen men också för "människans tendens att förstöra jorden på alla sätt". Miljöförstöringen hade tidigt upplevts av den profetiske Martinson som ett reellt hot.

Precis som Martinson förutspådde har Aniara hittats "gång på gång om igen" under de 50 år som gått. Den har framförts inte bara som opera utan också som pop-musikal och i andra sceniska versioner i musikalisk dräkt. Så sent som i våras hade Carl-Axel Dominiques 31 sånger ur Aniara nypremiär i Linköping och Helge Skoogs och Gunnar Edanders Aniara-föreställning fortsätter sitt segertåg över landet (den 14 oktober framträder man vid ett Aniara-symposium i Lund). Och Aniara har vid det här laget översatts till en rad språk – nu senast till italienska, japanska och arabiska..

Det är tydligt att Aniara har, som Tord Hall uttryckte det, en "överväldigande kraft". Hall menade att förklaringen till detta är att "teknik och poesi ingått en organisk förening" och på det sättet skapat stor "skärpa och klarhet" när det gäller att "i poetisk form behandla mänsklighetens aktuella situation". Aniaras beskrivning av denna "situation", av grymma människors förmåga att skapa ett helvete på jorden, kan vara skrämmande klar i sin skärpa:

 

Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människors hårdhet tävlar mer än väl. Fånglägercellens ödslighet på jorden har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ, när kalla stenar stumma hördes svara: här härskar människan. Här är Aniara.

Harry Martinsons Aniara hör alltså inte hemma bara i diktens fantasivärld utan kan också ses som en engagerad pamflett, uppfylld av helig glöd, med udden riktad mot människans hybris, hennes maktberusade strävan att i "utvecklingens" namn bortse från naturens lagar och ”modernisera” den militära krigsmaskinen.

Man kan lätt förstå den undergångsstämning som rådde 1956 i det kalla krigets skugga då kärnvapenproven fortfarande genomfördes i atmosfären och spred föroreningar och skräck över världen. Men, i dag - när öst-västkonflikten är historia, när en rad avtal om kärnvapenbegränsningar slutits och när ingen längre ligger sömnlös om nätterna av rädsla för att ett kärnvapenkrig ska bryta ut – i dag finns det väl ingen anledning att upprepa Martinsons Aniara-varningar? Jo, jag vill hävda att det finns flera skäl att lyssna till honom även år 2006.

Det första skälet anknyter till en rapport som kom i juni i år. Den heter Weapons of Terror och gavs ut av Massförstörelsevapen-kommissionen. Denna hade då arbetat i två år under ledning av Hans Blix och konstaterade att situationen i världen vad gäller bl a kärnvapen är bekymmersam. I dag finns c:a 27 000 kärnvapenladdningar i världen och av dessa är omkring 12 000 fortfarande utplacerade för att kunna användas med kort varsel. Under de senaste tio åren har ansträngningarna att arbeta för icke-spridning och för nedrustning av kärnvapnen påtagligt mattats av och vi befinner oss nu i ett farligt dödläge. Vi ser t o m tecken på en begynnande kapprustning där man satsar på nya typer av kärnvapen, rymdvapen och missiler.

Förra året hölls en översynskonferens i New York om det s k NPT-avtalet. Detta avtal gäller bl a icke-spridning av kärnvapen, har varit i kraft sedan 1970 och omfattas i dag av 188 stater. Bland dessa finns förutom de fem etablerade kärnvapenländerna också Iran, vars agerande anses kunna leda till att man kommer att skaffa sig kärnvapen inom en snar framtid. Utanför NPT står dock de tre kärnvapenstaterna Israel, Indien och Pakistan, varav de två sistnämnda genomförde flera kärnvapenprov så sent som 1998. Nordkorea lämnade NPT 2003 och bedriver av och till ett högt spel med påstådda missiltester och nukleära laddningar som insatser.

Vart femte år samlas man för att se över och förhoppningsvis förbättra NPT. En del viktiga steg i den riktningen togs vid översynskonferenserna 1995 och 2000, då man t o m enades om ett slutdokument. Detta innehöll ett handlingsprogram med 13 punkter där kärnvapenstaterna bl a klart förband sig att förstöra sina nukleära arsenaler. Sedan år 2000 har emellertid en vändning skett. Nordkoreas och Irans agerande liksom en ökande rädsla för terrorattacker har påverkat utvecklingen, men man kan också notera ett stigande intresse hos kärnvapenstaterna för att anpassa och modernisera den nukleära styrkorna så att de ska kunna användas i framtida konflikter. Storbritannien har beslutat att man ämnar anslå 10 miljarder pund för att kunna ersätta sina tridentmissiler, och USA gör stora satsningar på mindre kärnvapen, s k "bunker busters" som ändå har en styrka som vida överskrider hiroshimabombens. För detta behöver man snart genomföra riktiga test och därför vägrar USA att ratificera provstoppsavtalet, ett avtal som ännu inte trätt i kraft. Men USA är inte ensamt om att lägga hinder i vägen för provstoppsavtalet: Ytterligare nio stater – bl a Indonesien, Israel och Indien – behöver agera för att avtalet ska kunna träda i kraft.

Det var därför ingen överraskning att NPT-konferensen i maj 2005 slutade i ett totalt misslyckande. Efter fyra veckors förhandlingar kunde man inte ens presentera ett slutdokument. Löftena i de 13 punkterna från konferensen år 2000 var nu bortglömda och kärnvapnen ansågs åter nödvändiga för att garantera ett växande antal staters säkerhet. När FN:s generalförsamling samlades några månader senare försökte man åter föra upp kärnvapenfrågan på dagordningen men misslyckades ännu en gång att nå några resultat. Kärnvapenbegränsning och nedrustning är helt enkelt inte i inne hos många av dagens politiska makthavare.

Harry Martinson talade om "världssamvetet" som kännetecknades av "känslodöd" och förvaltades av "politiska instanser". Är inte detta vad som också kännetecknar dagens globala situation, så förlamad av terroristskräck och nedkletad med svartvita bilder av "vi och dom"? I denna miljö förvandlas även idealisterna, menar Martinson: "De får vänja sig vid att diskutera atombomb och barnavård ungefär i samma ton och med samma frånvaro av darrning i rösten. Så blir de avvanda från det mått av inlevelse och fantasi som borde var ett nödvändigt inslag i all realistisk syn". Att åter börja planera för användning av kärnvapen i kommande konflikter tyder verkligen på brist på den realistiska inlevelse Martinson talar om.

Det är i situationer som denna vi behöver återvända till Aniara och lyssna till Harry Martinsons varnade stämma. Nu är, som den indiska författarinnan Arundhati Roy påpekat, "omständigheterna sådana att tystnad skulle vara oförsvarlig". Hans Blix nämner också upprepade gånger i sin rapport hur viktigt det är att frivilligorganisationernas röst hörs i diskussionen om massförstörelsevapnen och att myndigheterna bör underlätta för sådana organisationer att komma till tals. Harry Martinson-sällskapet kommer därför att på Aniara-dagen den 12 oktober rikta sig till världens makthavare med en maning att agera.

Denna maning anknyter också till det andra skälet till att vi bör lyssna till Harry Martinsons varnande röst i dag.. Allt fler ledande klimatforskare sällar sig nu till varnarnas skara och talar om drastiska klimatförändringar som en följd av växthuseffekten. "Vakna! Naturen håller på att slå tillbaka" var rubriken på en stort uppslagen kulturartikel i GP den 31 augusti.. Där kan man bl a läsa att Nasa-forskaren James Hanson hävdar att mänskligheten bara har 10 år på sig att åstadkomma en ordentlig reduktion av utsläppen av växthusgaser – annars väntar "ett kaotiskt tillstånd" som på allvar hotar vår moderna civilisation. Fler och fler forskare börjar också släppa fram de känslor som Harry Martinson efterlyste hos "kylskåpsmänniskorna". Den brittiske polarforskaren Chris Rapley talar om "klimatmonster" som skrämmer honom och vetenskapsjournalisten Fred Pearce döljer inte heller sina känslor: "ju mer jag pratar med forskarna desto räddare blir jag"...

Även om det finns forskare – s k "klimatförnekare" – som inte håller med om att de pågående väderförändringarna är orsakade av växthuseffekten tillhör de en glesnande skara. Den överväldigande delen av världens klimatforskare är nu eniga om att vi måste så snabbt som möjligt kraftigt reducera utsläppen av växthusgaser. Vi talar här om ett paradigmskifte. Miljöfrågorna kopplas nu alltmer ihop med vår civilisations överlevnad.

Redan för 50 år sedan såg Harry Martinson detta klart. Så här uttryckte han det i en intervju om Aniara 1957:

 

Fototurben som spränger Dorisburg är symbol inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet. Mot allt detta vill Aniara vara en Kassandravarning. Men som Kassandra vet jag att jag varnar förgäves.

Låt oss alla se till att Martinson och alla andra varnare nu äntligen tas på allvar och inte drabbas av Kassandras öde. Aniaras varningslampa måste lysa vidare.


Åke Widfeldt
ake.widfeldt@telia.com

Ordförande i Harry Martinsson-sällskapet


Föreläsning på Bokmässan i Göteborg 20060922




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket