Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2007-09-05
Fredligt mod i imperiets hjärta

Krig, tortyr, kärnvapen och militärbaser. Bushregimen har fördjupat USA-imperiets avtryck på jorden. Men presidentens ord står inte oemotsagt. Ickevåldstränaren och aktivisten Martin Smedjeback har i sommar besökt några av kontinentens mest radikala fredsivrare.

Onsdag kväll den 5 juni

Tucson, Arizona

Sankt Marks församlingshem är fullt av folk. Fläktarna snurrar för att ta eggen av hettan. Utanför byggnaden säljs t-shirts med budskap som: "Ställ Bush inför riksrätt" och "Ta hem våra trupper". Ett bord av läckerheter dukas upp i bästa knytkalasprincip. Efter middagen välkomnas vi in i den stora kyrkolokalen som fylls till sista plats. Arrangemanget kallas Hoppets festival och ägnas åt en ickevåldsaktion som Fader Louie Vitale och Fader Steve Kelly gjorde den 19 november 2006.

De hade kommit tillsammans med 120 kvinnor och män till Fort Huachuca, drygt 10 mil sydöst om Tucson, för att uttrycka sitt motstånd mot detta militära utbildningscenter. Här finns "the U.S. Army Intelligence Center and School" som har starka kopplingar till bland annat Guantanamofängelset på Kuba och Abu Ghraibfängelset i Irak.

Centret har tagit fram manualer och utbildat förhörsledare som skickats till de två ökända fängelserna. Jesuitprästerna Vitale och Kelly gick fram till Huachucafortets grind för att prata med personal och för att överlämna ett brev där de uttryckte sitt motstånd mot tortyr. När de inte tilläts passera knäböjde de och bad. Strax blev de arresterade. Rättegången har ännu inte ägt rum.

- Både de torterade och amerikanska soldater är offer. Vi känner oss manade att tala ut mot den ohyggliga tortyren och det faktum att våra unga soldater görs till torterare, säger Fader Kelly.

Från svenskt håll är det sällan vi hör om amerikaner som kämpar för fred och rättvisa. Även i amerikansk media är fredskämparna nästan helt osynliga. Men de finns. I staden Tucson i Arizona bor omkring 500 000 invånare, lika många som i Göteborgs innerstad. Arizona i sydvästra USA täcks mest av öken och domineras helt av konservativa väljare men Tucson drar mer åt vänster. Trots den tryckande hettan i sommar sjuder staden av politisk aktivism.

Varje vecka arrangeras tre politiska manifestationer. Onsdagar protesteras det utanför det lokala militära rekryteringskontoret. På torsdagar hålls, sedan åtminstone 25 år, manifestationer utanför stadshuset, oftast mot krig. Och på fredagar vakar Kvinnor i Svart, vars initiativtagare i Tucson jag träffar en het försommardag.

Felice Cohen-Joppa, 48, är redaktör och mamma till två vuxna barn och har bott i Tucson i 21 år. Bara några veckor innan terroristattacken den 11 september 2001 tog hon initiativ till att starta gruppen Kvinnor i Svart, med inspiration från den israeliska kvinnorörelsen som under det namnet protesterat mot ockupationen av Palestina i flera årtionden.

- Vi trodde att vi skulle vara en väldigt liten grupp som stod tysta i ett gathörn och några veckor senare kom 9/11, säger Felice.

Efter terroristattacken och den amerikanska regimens våldsamma svar ökade antalet personer som stod vid gathörnet dramatiskt. Också de som inte gillade fredsmanistationerna samlades. De kastade saker på demonstranterna och slet sönder deras plakat med fredsbudskapen. Kvinnor i Svart i Tucson beslutade att bredda budskapet från att gälla motståndet av ockupationen av Palestina till motstånd mot all ockupation. Fortfarande står de på samma plats, samma tid varje fredag.

"Varför gjorde ingen något?" frågade Felice Cohen-Joppa sina släktingar när hon var liten. Hon växte upp i en judisk familj och upptäckte att några av hennes släktingar hade siffror tatuerade på sina armar. De berättade att de hade suttit i koncentrationsläger under andra världskriget och Felice fick berättat för sig om Förintelsen. Hon fick reda på att många passivt såg på men att det också fanns de som gjorde motstånd.

- Det är vår skyldighet att inte vara tysta när vi ser något ont eller orättvist hända. Att inte göra något är inte acceptabelt, säger Felice.

Sedan 27 år publicerar Felice tillsammans med sin man Jack nyhetsbrevet The Nuclear Resister ("Kärnmotståndaren"), om de som kämpar mot kärnvapen och om fredsaktioner, särskilt för dem som har hamlat i fängelse för deras aktioner. Det har också inneburit att Felice själv har gjort aktioner som har inneburit att hon arresterats. Extra starkt blir det, menar hon, när arresteringen sker på hemmaplan.

- Jag har lärt känna människorna i min stad genom barnens fotbollsträning, skola eller andra sociala aktiviteter. När de ser mig bli arresterad på tv tänker de: Jag känner henne. Hon är en schysst person. Vad kan hon ha gjort?, säger Felice.

Tågbolaget Amtrak tar mig genom öknen, mot öst och norr. Tågen i USA är pinsamt eftersatta med mycket få avgångar, ofta försenade och dåligt underhållna. Många som jag pratar med tror att flyg- och bilindustrin har sett till att politikerna inte ger tåget en chans till att utvecklas. Landskapet förändras sakta utanför fönstret; från öken till tropik, från tropik till lövskog och överallt breda och stora vägar.

Till skillnad från flyget låter tåget mig känna av den nordamerikanska kontinentens fysiska storlek. Trots att tåget är två timmar försenat bryr sig inte konduktören ens att berätta om detta i högtalaren förrän vi är framme. Efter mer än 4 000 kilometer och 64 timmars resa anländer jag till Washington D.C.


Måndag morgon den 18 juni

Washington, D.C.

En energisk kvinna i övre medelåldern svänger upp med en vit minibuss för att plocka upp mig vid en tunnelbanestation.

- Välkommen till hjärtat av världens mäktigaste imperium. Här finns mycket ondska, säger hon.

Kathy Boylan är en del av Dorothy Day Catholic Worker. Catholic Worker-rörelsen är en av många som kämpar för ett nytt USA. Den består av 185 kristna gemenskaper som lever ut solidaritet genom att härbärgera flyktingar och hemlösa samt att kämpa mot krig och orättvisa genom ickevåldsliga direkta aktioner.

Washington är på väg till en ny dags arbete. Bilarna rör sig som lämlar på led. Denna morgon får USA:s militärhögkvarter Pentagon, som lär vara världens största kontorsbyggnad med 23 000 anställda, ett tillskott av ytterligare 10 personer som troligtvis inte är önskade här av ledningen. Sedan 1987 har Catholic Worker i DC stått här varje måndag mellan klockan sju och åtta i en stilla manifestation.

Kathy och några fler från deras gemenskap ställer sig på en strategisk plats där många av arbetarna i Pentagon går förbi. Snart ansluter sig fler människor till fredsmanifestationen. En buddistisk nunna plockar fram en fredstrumma. Andra tar fram sina plakat med budskap som "Krig är inte svaret", "Allt liv är heligt" och "Ta hem trupperna från Irak". De flesta arbetare tittar på plakaten och går oberörda förbi. Några muttrar fula ord när de går förbi, ett fåtal ger uppmuntrande hälsningar.

En militärpastor kommer fram till demonstranterna och tackar dem för att de står där. Men till skillnad från demonstranterna tycker han att det är viktigt att USA är i Irak för att hjälpa. Han försäkrar att också han vill ha fred. Han säger att han ber varje dag i kapellet som byggdes där ett av flygplanen slog ner den 11 september 2001. Kathy säger till honom att hon tycker att alla krig är fel.


Måndag den 25 juni

I närheten av New York

Över Hudsonfloden ligger det lilla samhället Nyack. Jag är inbjuden till Richard Deats, en man med vackert vitt skägg och ett snällt leende. Jag frågar honom om han tycker att det har blivit sämre i USA under det halvsekel han arbetat.

- Både ja och nej. De senaste sju åren (då George Bush har varit president, reds. anm.) har varit fasansfulla.

Han serverar en fräsch lunch med mogna tomater, bagels, persikor och ingefäradryck. På väggarna ser jag foton på honom när han skakar hand med Desmond Tutu och Yasser Arafat.

Richard blev medlem i Amerikanska Försoningsförbundet i början av 1950-talet, jobbade med Martin Luther King i medborgarrättsrörelsen och har även han blivit arresterad mer än tio gånger i samband med fredsaktioner.

- Vi är en krigarnation och vi är alltid i krig med något land. Detta har inte förändrats. Men skillnaden under de senaste åren är att vårt land har blivit så arrogant USA-orienterat och så okunnigt om kulturer i resten av världen, till och med i relation till våra traditionella allierade: Europa.

- Samtidigt ser vi en dramatisk medvetandeökning. Låt oss ta Vietnamkriget som exempel. Under detta krig tog det sju eller åtta år innan kyrkorna i USA officiellt tog avstånd från kriget. Irakkriget fördömdes av alla kyrkliga samfund, förutom Sydbaptisterna, redan innan det startades.

På andra sidan Hudsonfloden, i New York City, bor David McReynolds, 77. Han är en veteran som under 39 år arbetade för War Resisters League, en av de äldsta och största fredsorganisationerna i USA och har sitt rekordlånga fredsengagemang och vita skägg gemensamt med Deats. Han konstaterar att den amerikanska fredsrörelsen länge nöjt sig med att agera lokalt för fred och rättvisa.

- Vi har inte mycket samarbete fredsorganisationer emellan i USA i dag. Ironiskt nog föll samarbetet ihop efter kalla krigets slut, säger McReynolds.

Men Irakkriget, menar David McReynolds, har inneburit en kraftsamling mot

nationellt samarbete för fredsrörelserna i USA. När krigstrummorna började ljuda under 2002 bildades en unik koalition av freds- och solidaritetsrörelser, UFPJ. Det var UFPJ som tillsammans med World Social Forum tog initiativet till den 15 februari 2003 som en global protestdag mot Irakkriget.

I dag består koalitionen av mer än 1 300 grupper i USA som protesterar mot "det omoraliska och hemska Irakkriget och för att verka mot vår regerings policy av permanent krigsföring och imperiebyggande."


Onsdag den 4 juli

Baltimore, Maryland

Det är självständighetsdag i USA. Miljontals varmkorvar grillas, flaggor med stjärnor viftas och raketer bränns av. Men inte i det hus jag anländer till i dag - Jonah House. Här rensas ogräs i grönsakslandet, gräsmattan klipps och mogna persikor och äpplen plockas i mängder från träden.

- Jag kan inte se firandet med raketer och smällare som något annat än som hyllande av patriotism och militarism, säger Susan Crane som är en av dem som bor i gemenskapen.

Om man gått förbi detta fina hem med prunkande äppelträd där äldre tanter och ett ungt par lever kunde man tro att detta var ett slags spa eller retreatcenter med ekologisk odling. Men verkligheten bedrar. De fyra tanterna har alla avtjänat flera år i fängelse för avrustnings- och andra fredsaktioner.

Susan Crane är en 63-årig lärare från Kalifornien. Hon berättar att hon i flera år jobbade i skolor med barn som hade kuggats i skolan och försökte komma igen. Under flera år såg hon hur resurserna för skolan minskade medan pengar strömmande allt mer till militären. Nära där Susan bodde fanns en militärbas där de lagrade kärnvapen. De hade en avancerad teknik som gjorde att oavsett väder kunde vapnen hållas i exakt temperatur. Samtidigt såg hon att flera av hennes elever var så fattiga att de tvingades bo under broar. Hon berättade för mig att hon då tänkte "att vi tar bättre hand om våra vapen än våra barn". Hon klarade inte av att leva med denna hemska motsättning.

Den 7 augusti 1995, efter ett års planering, tog sig hon och en franciskansk präst in på vapenfabriken Lockheed Martin och hamrade på robotdelar till en kärnvapenmissil. Hon dömdes till 10 månaders fängelse.

Jonah House bildades för mer än 30 år sedan med ledorden ickevåld, motstånd och gemenskap. En av grundarna var Phil Berrigan, numera legendarisk som en av de första plogbillsaktivisterna. Han dog 2003 och är begraven i trädgården.

Han var katolsk präst och började jobba nära nunnan Liz McAllister. Under tiden blev de kära och gifte sig. Att en katolsk präst och nunna gifte sig är inte helt populärt hos den katolska kyrkan så de blev utsparkade sin kyrka.

Jonah House har nu under många årtionden varit en radikal kristen gemenskap där man arbetar med aktivt motstånd mot krig med ickevåld som metod, framför allt genom civil olydnad i form av plogbillsaktioner. Det nuvarande huset byggdes 1995 genom gåvor i form av byggnadsmaterial, arbetskraft och pengar. Eftersom plogbillsaktioner ofta innebär stora skadestånd kan det vara svårt att behålla ett hus som riskerar att bli konfiskerat av staten. De löste detta genom att sälja huset till en stiftelse för en US-dollar, i utbyte mot att de kunde leasa huset för samma summa varje år i 99 år.

Just nu sitter ingen i fängelse vilket tillhör ovanligheterna. Två av dem, dominikansystrarna Ardeth Platte och Carol Gilbert, är dock under villkorlig dom vilket betyder att de inte får lämna delstaten. Tillsammans med Jackie Hudson gick de den 6 oktober 2002 in på en militärbas i Greeley i Colorado. De ritade kors i sitt eget blod på en 110-tonssilo med kärnvapenmissiler. De hamrade på silon och bad innan de blev arresterade. De befanns skyldiga och dömdes till omkring tre års fängelse var, beroende på vilka tidigare domar de hade fått.

Det är fortfarande få amerikaner som riskerar så mycket som dessa kvinnor på Jonah House. Men fler och fler lär använda civil olydnad. School of the Americas, SOA, är ett utbildningscentrum i Georgia drivet av den amerikanska armén framför allt för att utbilda latinamerikanska allierade i hur militär kan bekämpa motstånd i deras respektive land, också med tortyr.

Protesterna mot SOA har inkluderat civil olydnad och flera hundra människor har blivit arresterade och fängelsedomar upp till sex månader har klubbats. Även grupper som kvinnoorganisationen Code Pink och Röster för kreativt ickevåld använder nu kontinuerligt civil olydnad för att pressa politiker till att avsluta krig.

Jag frågade veteranerna i New York hur de senaste årens skärpta terrorlagar, som underlättar inhemskt spioneri och godtyckliga gripanden, påverkat fredsarbetet.

- Det är ett enormt problem för muslimer och amerikaner med rötter i Mellanöstern. Vi i fredsrörelsen måste stödja dem genom att besöka moskéer, anordna multireligiösa marscher med mera, menar Richard Deats från amerikanska Kristna Freds.

Hans kollega David McReynolds känner igen rädslan i rörelsen från McCarthy-perioden och Vietnamkriget, men menar att fredskämparna ännu inte betraktas som terrorister och han ser heller inte att antalet arresteringar och fängelsestraff för fredsaktivister egentligen har ökat.

- Kom ihåg, trots alla våra brister så förblir vi ett fritt land. Media har varit begränsade i sin rapportering men med tiden har de känt sig friare att vara mer kritiska. Ett exempel är Washington Post, som i början stödde Irakkriget, men som nyligen publicerade en förödande serie av artiklar om vice president Cheney, säger McReynolds.

Jag frågar Deats om vad han tror om USA:s framtid.

- Kortsiktigt är jag pessimistiskt och långsiktigt är jag också pessimistisk, säger Richard och skrattar. Men hopp är något annat än optimism. Jag minns att under vår kamp under kalla kriget så kändes det som om det aldrig skulle ta slut och plötsligt var det över. När Walter Wink (amerikansk teolog och fredskämpe, reds. anm.) och jag åkte till Sydafrika 1987 för att hålla ickevåldsworkshops var människor nedslagna och pessimistiska över framtiden. De sa att apartheid var så starkt. Men där fanns en gammal kvinna från Soweto som sa: "Den döende hästen sparkar hårdast precis före den dör." Några år senare var Nelson Mandela president i Sydafrika.


Martin Smedjeback
martin.smedjeback@comhem.se

Artikelförfattaren är ickevåldstränare och fredsaktivist. Den 23 juli och 6 augusti arresterades han själv i Chicago och Edina i Minnesota när han protesterade mot Irakkriget och radioaktiva vapen. Den 18 augusti återvände han till Sundbyberg.


Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket