Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2005-08-24
Ickevåld i Sudan

Bitterhet, hat och elände… det var detta jag väntade mig att finna i Sudan innan jag åkte dit i april för första gången i mitt liv. Vad annat kan man vänta sig efter 21 års inbördeskrig och när Sudan är ett av de fattigaste länderna i Afrika? Istället möttes jag av en enastående hoppfullhet och tro på fred, ickevåld och försoning.

I år har vi hört mycket i media om folkmordet i Darfur, i västra delen av Sudan. Med goda skäl eftersom det är den värsta konflikten på många år i Sudan. Men massakrer och krig har härjat landet i flera årtionden. Kriget mellan regeringen i Khartoum i norr och SPLM/A (Sudanesiska folkets befrielse rörelse/armé), en gerillarörelse från södra Sudan, har hållit på i 21 år. Omkring två miljoner människor har dödats i kriget och fyra miljoner människor från södra Sudan har blivit flyktingar. Många av dem flydde till flyktingläger omkring huvudstaden Khartoum. Det var dessa människor jag kom för att träffa.

Kriget har setts som ett religiöst krig mellan den norra delen av landet, som domineras av muslimer, mot den södra delen som domineras av kristna. Regeringen i Khartoum underblåst den föreställningen, särskilt när de 1998 öppet deklarerade jihad (heligt krig) mot södern. Men det finns människor som vägrar att se det som en religiös konflikt.
- Du kan inte förklara jihad mot ditt eget folk, säger Moses John. Vi från södern är både kristna och muslimer.
Och han börjar förklara för mig att i södern har muslimer och kristna levt tillsammans, till och med i samma familjer, i årtionden med full respekt för varandra. Kristna har närvarat vid muslimska högtider och vice versa.

Moses John är en av grundarna av organisationen SONAD, Sudanesiska organisationen för ickevåld och utveckling, och idag är han föreningens kassör. Han är en av de många miljoner sudaneser som har lämnat södern och nu lever i utkanten av Khartoum. Han är en av de få som haft privilegiet att kunna studera vid universitetet. På universitetet träffade Moses vänner som delade hans idéer om att förändra landet:
- Med tanke på situationen för vårt folk, speciellt för internflyktingarna, bestämde vi att vi var tvungna att göra något. Att inte göra något skulle vara ett brott, säger Moses.

De startade en underjordisk organisation som arrangerade workshops om utveckling, HIV/aids, mänskliga rättigheter och demokrati. På 1990-talet när de började med verksamheten var det fortfarande krig och regeringen var hård mot självständiga och högröstade organisationer.
- När du göra människor medvetna om mänskliga rättigheter och demokrati tror vissa att du är en fiende till regeringen. Därför var det inte lätt för oss att arbeta öppet, säger Moses.

Men det verkar som om förändringens vindar blåser i Sudan. Den 9 januari i år skrevs ett fredsavtal under mellan regeringen i Khartoum och SPLM/A, som har avslutat inbördeskriget. Det har funnits några försök till fredsavtal tidigare, men den här gången verkar det som om sudaneserna är mer optimistiska än någonsin.
- Ja, jag är förhoppningsfull, säger Moses. För det verkar som om regeringen har erkänt att demokrati är bästa sättet styrelsesättet för landet. Eftersom de nu har beslutat att satsa på dialog tror jag att Sudan en dag kommer att få fred.

Sedan 1999 har Kristna Fredsrörelsen och SONAD ett samarbete. I år har vi utökat samarbetet med workshops i ickevåld. I april åkte jag till Sudan för att vara med på en ickevåldsworkshop.

Religion var ett fokusområde på workshopen. Och även om det inte hade varit det, kommer man inte undan religionen i Sudan. Religion är starkt knutet till identitet, kultur och samhällsbygge. En av orsakerna till inbördeskriget var att regeringen insisterade på att sharia (islamsk lag) skulle gälla i hela landet, inklusive de kristna regionerna i södern.

Kan religion användas för att ena snarare än att splittra?
- Vi tror på att budskapet i Bibeln kan användas för att ena vårt folk från förtryckets ok, säger Moses. Vi ser också fram emot att få muslimska bröder som är redo att använda Koranen för att befria det muslimska folket från att vara våldsamma. Jag har inte läst Koranen, men jag tror att Koranen predikar respekt för mänskligheten.

Idag deltar få muslimer i SONAD:s workshops, men redan nästa år organiserar de åtminstone en workshop med 50 % muslimer och 50 % kristna. SONAD är reda att ta sig an försoningens svåra uppgift.

Kampen för jämställdhet
En av deltagarna på kursen var Jacquiline Natepi Ben, en 27-årig lärarinna. Hon flydde från södra Sudan till Khartoum 1989 då staden hon bodde i bombades. Hon berättade för mig vad det innebär att ha ett trippelt handikapp; ung, kvinna och flykting.
- Kvinnor ses som andra klassens medborgare och tillåts inte att yttra sig offentligt. Männen har bara kvinnor till att giftas bort, som en affärsuppgörelse. Någon kommer och betalar 50 eller 150 kor och tar dig. Det är detta jag försöker att kämpa mot. Om det fortsätter kommer vi aldrig att utvecklas som land, säger Jacquiline.

Kampen för jämställdhet är något som kommer upp gång på gång under workshopen. Jag förstår varför när jag ser de kvinnliga deltagarna springa runt och fixa med allt det praktiska som mat och dricka medan männen sitter passivt och väntar på att bli uppassade. Samtidigt är det uppenbart att bristen på jämställdhet är något som deltagarna är beredda att allvarligt diskutera, även männen.
- Nu när vi har fått fred måste frågorna om jämställdhet lyftas upp, säger en av de manliga deltagarna.

Priscilla Napuli Paul är jämställdhetsansvarig i SONAD:s styrelse. Hon instämmer i kritiken av bristen på jämställdhet i Sudan.
- Om jag skaffar mig en utbildning och ansöker om ett jobb kommer de att säga till mig: ”nej, du bör inte vara här, för du är en kvinna”.

Ibland begår kvinnor i Sudan självmord på grund av det sättet som de blir behandlade på. Men Priscilla själv är bevis för att en förändring är på gång. Hon berättar för mig hur hennes pappa ville att hon skulle hjälpa till mer i köket och snart gifta sig. Priscilla svarade: ”Pappa, jag ska förändra världen.” Han bara skrattade och sa att om hon vore en man kunde han gott tänka sig att hon skulle kunna göra stora saker, men du är ju en kvinna. Idag har hon deltagit på sex av SONAD:s workshops och hållit i en själv. Detta verkar ha förändrat pappans syn på henne. Ibland har hon sena möten och kommer inte hem förrän vid midnatt.
- Men nu säger min pappa till mig: ”Det är okej. Jag är säker på att du gör något bra.” Nu respekterar han mig. Jag är fri, säger Priscilla stolt.


Martin Smedjeback
martin.smedjeback@comhem.se

Martin Smedjeback är ickevåldssekreterare i Kristna Fredsrörelsen




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket