Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2005-08-10
Två minoriteter och ett heligt land

Att komma till Israel från IKEA-land är allt annat än ett vanligt kulturombyte. Två månader in i min Israel/Palestina sommar känner jag mig fortfarande som en alien (waking in Jerusalem). Det är så svårt att få ett grepp om situationen här. Allt är så komplicerat, lager på lager av konflikter och rädsla och hat. Området jag befinner mig i är indraget i en konflikt där båda parter känner sig som den hotade minoriteten. Palestinierna på grund av ockupationen och Israels militära och ekonomiska överlägsenhet. Och Israelerna dels tack vara sin historia som jordens sannolikt mest hatade folk under närmare 2000 år och dels tack vare sitt geografiska läge mitt bland flera mer eller mindre fientligt inställda stater.

Dagens Israel är ett starkt militariserat samhälle. Killarna måste, med vissa undantag, göra militärtjänst i tre år och flickorna i två. Där står de sedan, dessa ungdomar, till tänderna beväpnade med löjligt stora vapen och vaktar gränsövergångar och checkpoints eller jagar småungar som kastar sten. Denna ansamling av våld och våldspotential. Denna makt som ges till rädda, osäkra tonåringar. Även i samhället i övrigt finns vapen som en ständigt närvarande påminnelse om konflikten. Ta exempelvis mannen jag såg dansa på en gatufest som höll ett barn i vardera hand och hade en M15 (automatkarbin) på ryggen. Eller dagisfröknen som vallade sina småttingar beväpnad med en UZI.

Ännu värre än den inledande förskräckelsen över vapnen är hur snabbt jag vande mig. Hur jag inte ens reagerar längre när ett finnigt glassätande ungdomsgäng går förbi med gevären hängandes på ryggen. Allt blir vardag så snabbt och utan att ens märka det smyger sig blindheten på, jag ser inte längre, jag tar det inte till mig. Det är nu bara när jag skriver som frustrationern åter kommer fram.

Sen åker jag till Palestina. Mindre vapen, eller andra vapen. Och mer uppenbart hat, mer frustration. Medan israelerna fruktar terrorn och det personliga och urskillningslösa våldet lever palestinierna mitt i det ständiga strukturella våldet. Vägar som går förbi deras hus men som de inte får åka på, muren som går längs bygränserna och checkpoints som begränsar deras rörelsefrihet och gör en resa som brukade ta 2 timmar till en dagsutflykt. Varje dag, varje vecka och så maktlösheten. Att leva under ockupationen, livrädda för att deras barn ska dödas av soldater eller lockas till självmordsattacker av fundamentalistiska grupperingar. Svikna av sin egen myndighet som mest verkar vilja berika sig själv och mer eller mindre övergivna av sina arabiska grannländer. Och hatet, detta djupa hat som riktar sig mot mer än bara ockupationen. Med uttryckssätt som att 25% av de tillfrågade i en Palestinsk undersökning trodde att Mossad (israeliska säkerhetstjänsten) låg bakom Londonbombningarna. Eller som en Palestinsk man i förtroende sa till mig, ”du ska se att det var judarna som mördade Anna Lindh”.

Jag skulle gärna skriva en postiv artikel om hur gemensam kamp och internationell solidaritet håller på att bygga broar och lösa konfliken men det kan jag inte. Det är inte vad jag har sett. Visserligen förekommer det många bra projekt och initativ men vad gör det egentligen för skillnad att till exempel en grupp latinamerikanska konstnärer kommer till Betlehem och målar på muren? Den 7 meter höga betongbarriären står kvar, med eller utan vackra landskapsbilder. Och visst, Palestinierna känner sig inte helt bortglömda. De märker att ”vi ser dem”. Men vad har vårt seende gett dem de senaste 10 åren? Det Palestinierna behöver idag är tron på en hållbar lösning. Eller som en kvinna sa: ”We need peace, not pieces of peace”.

När det gäller det Israeliska samhället så är det ett splittrat samhälle. Uttågt ur Gaza där 9000 bosättare bott tills nu vållar enorma protester. De oranga banden som symboliser motstånd mot uttåget syns mer och mer här i Jerusalem och varje dag skriver tidningarna om det. Det handlar nu om 9000 människor, totalt på västbanken finns 400 000 bosättare.

Och sedan muren, denna overkliga futuristiska produkt skapad av rädsla och hat och formad av ekonomiska intressen och geopolitik. Samtidigt som jag med avsky ser den tona upp sig framför mig så kan jag ändå förstå rädslan. Förintelsen var inte en liten fläck i västvärldens förövrigt fina relation till judarna. Den var snarare konsekvensen av århundranden av mer eller mindre våldsamt förrtryck. Ur den här desperata situationen med mordet av 6 miljoner judar som kulmen växte en nationalism fram som krävde ett eget land. Ett land där judarna kunde få leva och Israel blev konsekvensen av det kravet. Israelerna fick inte landet hux-flux av britterna, självständigheten föregicks av 60 år av massiv immigration till landet där det redan innan bodde en betydande minoritet judar och försvarades i tre desperata krig. Givetvis tänker inte israelerna ge upp det här landet. Inte heller kommer de tillåta att någonsin igen vara en minoritet i sitt eget land. Vem kan klandra dom för det?

Men i den här situationen där till synes redan oförenliga politiska ståndpunkter förstärks av religiös fundamentalism och en allmän blindhet för den ”andra sidan” krävs det åtgärder. Det krävs bra åtgärder och de krävs nu. De krävs innan Israel bebyggt västbanken så mycket att alla möjligheter för en Palestinsk stat omintetgörs och de krävs innan Palestina blir ett mellanösterns Afgahnistan med antisemitismen som främsta ideologi.


Patrick Gruczkun

Jag jobbar i Jerusalem som sommarvolontär på Sveriges Teologiska Institut. Åsikterna i artikeln är mina egna och övernesstämmer inte nödvändigtvis med institutets.




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket