Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2005-03-24
Vi kan alla hjälpa till att skapa en bättre värld

För två år sedan demonstrerade miljontals människor världen över mot det annalkande USA- och Storbritannien-ledda kriget mot Irak. Det stoppade inte det kriget, men det kommer att hjälpa till att stoppa framtida krig. Förhoppningsvis så bidrar det till att avskaffa krig som en accepterad institution, på samma sätt som slaveriet avskaffades 1833 i det brittiska imperiet, 1865 i USA, 1888 i Brasilien och som livegenskapen avskaffades i Ryssland 1861. Slaveri existerar fortfarande i några former, trafficking inkluderat, men har nu drivits under jord och är inte längre officiellt sanktionerat. Mer kraft behövs för att det skall avskaffas helt, men oerhört mycket har åstadkommits sedan den första halvan av 1800-talet. Även om vi inte har omedelbar framgång, måste vi envist fortsätta, och vi kommer att lyckas. Krig är fortfarande ett accepterat verktyg för utrikespolitik idag, men det är en ondska stor som slaveriet, och det måste överges.

Här följer ett antal exempel på framgångsrika initiativ, individuella och förenade, som har hjälpt till att förbättra villkoren för mänskligheten.


Avskaffandet av slaveriet

Lloyd Garrision, publicist av antislaveri-tidningen “The Liberator” talade mot slaveriet 1835 på Boston Common. Han blev arresterad av polisen – för att rädda livet på honom – på grund av att en uppretad mobb var redo att lyncha honom. Han fördes i hemlighet ut från staden i natten, i en täckt droska. Men han fortsatte att bekämpa slaveriet, och 30 år senare avskaffades det i USA av president Lincoln.

Kväkarna spelade en ledande roll i rörelsen för att avskaffa slaveriet. Kväkargrupper reste från stad till stad i ISA för att predika mot slaveriet, och de lämnade inte en stad innan de hade omvänt minst en till sin sak. Till slut lönade sig också deras tålamod.

När vi idag ser hur miljarderna spenderas på vapen, och jämför det med de struntsummor som används för fred, är det lätt att tappa modet. Men de som kämpade för avskaffandet av slaveriet på 1800-talet hade inte ens några fonder att söka ifrån. De gjorde personliga försakelser och tog risker, medan slavhandlarna slavägarna skapade sig stora förmögenheter. Trots det så lyckades anti-slaveri-rörelsen till slut, på grund att deras kamp var rättfärdig. Av samma anledning kommer den globala fredsrörelsen triumfera över dem som tjänar på krig.


Idéernas makt

Våra handlingar och våra idéer kan ha en verklig inverkan när det gäller att skapa en bättre värld. Ekonomen Maynard Keynes underströk idéernas makt. Han sa att de flesta människor kraftigt överskattar den kontroll som militär och ekonomisk makt utövar, och underskattar inflytandet från stora idéer. De flesta människors liv formas i betydligt större grad av gångna tiders tänkare än av de människor de anser vara mäktiga idag.

Låt oss inte bli avskräckta av människor som tycker vi är löjliga med vår idealism. Richard Falk, professor emeritus i internationell rätt vid Princeton University sa en gång: ”De största utopisterna är de som kallar sig själva för ’realister’, för de tror felaktigt att vi kan överleva atomåldern med ’politics as usual’. De sanna realisterna är de som ser behovet av nytänkande”.

Här är några fler exempel på människor som har haft möjligheten att bidra till fred och rättvisa.


Hur Haiti avskaffade sin militär

Ett lågmält, pensionerat par, kväkare från Troy i New York, tog ett avgörande steg som ledde till det totala avskaffande av Haitis armé, som 1991 hade störtat den demokratiskt valda regeringen ledd av president Aristide, och som godtyckligt arresterat, torterat och mördat många Haitiska medborgare.

Sue och Marvin Clark bildade 1994 en liten frivilligorganisation med namnet “Global Demilitarization”. De fick i februari 1994 en möjlighet att träffa Oscar Arias Sanchez, Costa Ricas för detta president, som hade fått Nobels fredspris 1987 för sin roll i att kriget i Nicaragua avslutades. Paret frågade honom om vilket land han trodde skulle kunna följa Costa Ricas exempel, som hade avskaffat sin militär 1949.

Arias föreslog Haiti, då de flesta haitier ansåg att armén snarare var ett hot mot deras egen säkerhet än som ett försvar mot något. Från informella samtal med många vanliga haitier, uppskattade han att omkring 80% gärna skulle se att armén avskaffades. Han var besviken på att ingen verkade bry sig om vad han upptäckt, men var övertygad över att om något internationellt erkänt opinionsinstitut kunde bekräfta hans intryck, så skulle det uppmärksammas. Men det skulle kosta 20 000 dollar att få det genomfört, och han hade inga sådana pengar.

När Sue och Marvin hade hört detta, satte de sig ned och skrev till alla sina vänner och vänners vänner. Sammanlagt skickade de omkring ett tusen brev, där de beskrev denna möjlighet och bad om bidrag. Inom några få veckor samlade de in 27 000 dollar och skickade det till Arias Foundation for Peace and Human Progress, och snart var undersökningen genomförd.

Vid en presskonferens i Port au Prince den 28 april 1995 meddelade Oscar Arias att 62 procent av Haitis befolkning ville avskaffa armén, och endast 12 procent ville ha den kvar, och de resterande uttalade inte någon önskan. När president Aristide hörde detta, gick han fram till mikrofonen och förklarade spontant, inför det församlade arméledarskapet, att givet denna tydliga önskan från sitt folk, var armén härmed avskaffad!

Internationell media ignorerade i det närmaste totalt denna viktiga händelse. Men när Aristide tillfrågades på nationell TV i USA, efter valet av hans efterträdare, vad han ansåg vara det viktigaste han åstadkommit under sin tid vid makten, svarade han att det var avskaffandet av Haitis militär.

Det är imponerande hur stor skillnad en enskild persons insats kan göra. Inte ens USAs flotta kunde avskaffa Haitis armé. När president Clinton 1994 skickade flottan för landstigning i Port-au-Prince för att återinsätta den demokratiskt valda regeringen, vände den inför en våldsam demonstration i hamnen, utförd av en liten grupp anhängare till militärdiktaturen. Vem kunde tro att två individer, utan makt eller pengar, skulle kunna lyckas med att avskaffa Haitis militär, enbart genom att tala med rätt människor vid rätt tidpunkt och handla rätt vid rätt tillfälle. Vi kan alla hämta kraft och hopp från det är. Om vi har en dröm och strävar på steg för steg, och aldrig ger upp, kan vi slutligen lyckas.


En binationell zon

Johan Galtung hade 1995 en möjlighet att träffa med den före detta presidenten i Ecuador som då var inblandad i gränsförhandlingar med Peru. I fredsavtalet från 1941 i Rio de Janeiro hade man kommit överens om att gränsen skulle gå längs avrinningsområdet i Amazonas övre flodområde. Men beroende på nederbörd flyttades avrinningsområdet fram och tillbaka. Varje land ansåg att den riktiga gränsen gick längs den linje som gällde när avrinningsområdet hade varit närmast grannlandet. Sedan 1941 hade Ecuador och Peru utkämpat fyra krig över detta glest befolkade, 500 kvadratkilometer stora området.

Galtung lyssnade tålmodigt på ex-presidentens klagomål om hur oflexibelt Peru var. Men han lyssnar också alltid på vad folk inte säger. Expresidenten sa aldrig att varje kvadratmeter av det här området måste tillhöra ett och endast ett land, för han utgick från att det var uppenbart. Det var den princip som antogs vid den Westfaliska freden 1648. Så Galtung frågade honom vad han trodde om idén om att omvandla området till en gemensamt administrerad ”binationell zon med en naturpark”, som kunde locka turister som båda skulle tjäna på. Ex-presidenten svarade, ”Det här är väldigt kreativt – men det är för kreativt, det kommer ta minst 30 år att vänja sig vid en sådan helt ny tanke, och ytterligare 30 år för att genomföra det”. Men av ren nyfikenhet så föreslog han det ändå till Peru vid nästa vända i fredssamtalen, och till hans förvåning så accepterade Peru det med några smärre justeringar. Detta ledde till fredsavtalet som undertecknades i Brasilia den 27 oktober 1998.

Galtung poängterade att detta initiativ hade kostat endast 250 dollar för en extra uppehåll i Quito, en natt på hotell och en väldigt frikostig middag för ex-presidenten och hans fru. Gulfkriget kostade å sin sida, förstörelsen ej inräknad, över 100 miljarder dollar. Och framförallt så sparar fredlig konflikthantering många liv.

De flesta regeringar väntar tills en konflikt bryter ut till krig och intervenerar då med militär, istället för att försöka finna en väg till en fredlig lösning långt innan det leder till våldshandlingar. En sådan policy är jämförbar med att köra bil med förbundna ögon, vänta tills vi kör på något och då ringa ambulansen, istället för att försöka förutse faror och undvika dem.

Vi behöver ett FN-organ för medling, med flera tusen professionella medlare, som kan spåra upp begynnande konflikter och hjälpa till att hantera dem fredligt innan de leder till krig. Det skulle vara en utmärkt investering för en mer fredlig värld.


Det svarta hålet

När Johan Galtung, som allmänt ses som grundaren av fredsforskningen, grundade 1959 det första internationella fredsforskningsinstitutet i Oslo. Han och hans kollegor skickade regelbundet exemplar av sina artiklar till ungefär 400 institutioner världen över, inklusive Institutet för världsekonomi och internationella relationer (IMEMO) i Moskva. De fick reaktioner från många håll, men de hörde aldrig något från IMEMO. Det var som om uppsatserna försvann ned i ett svart hål, utan att lämna några spår. Trots avsaknaden av gensvar fortsatte gruppen i Oslo ihärdigt att skicka sina uppsatser om alternativa sätt att närma sig fred, säkerhet och utveckling till IMEMO under 1960- och 70-talen.

Johan Galtung deltog 1979 vid en konferens vid IMEMO. Under en paus tog en bibliotekarie med sig honom ned i källaren, öppnade ett låst rum, öppnande ett låst skåp inne i rummet, och visade honom en hög med papper. Här fanns hela samlingen av artiklar som han och hans vänner hade skickat under åren. Det här var ”det svarta hålet”. Förvånansvärt nog var de utslitna från att ha gått från hand till hand, hörnen var böjda och sönderskavda, delar dem var understrukna och de hade en mängd noteringar i marginalerna.

När den sovjetiske utrikesministerns ombud kom för att besöka Johan Galtung 1991 i Oslo, sa han “–Jag vill verkligen berätta för dig hur tacksamma vi är för alla artiklar som ni hela tiden har skickat oss. Under Brezhnevs tid var jag en del av en grupp av unga studenter vid IMEMO som ofta träffades för att diskutera nya idéer, och vi studerade bland annat intensivt era böcker och artiklar. Vi var medvetna om att vårt system behövde reformeras, och att tiden snart var inne. Ni försåg oss med värdefulla och nya koncept och konkreta idéer om hur vi kunde gå vidare”.

Slutet på kalla kriget hade många orsaker, men nya idéer som hade utvecklats av fredsrörelsen i Väst – om mänskliga rättigheter, ekonomiskt och politiskt deltagande, ickevåldslig konflikthantering, säkerhet baserad på ömsesidigt samarbete istället för hot och konfrontation, omvandlingen av militärindustrin till civilt bruk och ickeoffensivt försvar – som hade sipprat in i det före detta Sovjetunionen genom diverse diskreta kanaler och uppenbarligen nått mottagliga öron, hade spelat en viktig roll.

Kan individer göra en skillnad i historiens gång, eller är deras ansträngningar obetydliga jämfört med stora strömningar, som en enda molekyls färd i vinden? Klart är att om en situation inte är mogen för förändring, om ingen vill höra på nya förslag, så kan en individ inte göra så mycket. Men om människor är missnöjda med de aktuella förhållandena och söker nya vägar, så kan en god idé, som läggs fram på ett övertygande sätt, gå mycket långt. Men även när väl en möjlighet till förändring öppnar sig, måste den finnas någon där som fångar upp den, annars går den förlorad. På samma sätt dör den planta som sätts i öknen, och inget som vi själva skulle vilja ha kommer heller växa i den bästa av jordar om ingen också planterar det. Och vi kan aldrig med säkerhet veta om en synbar öken kanske döljer en bördig jord precis under ytan, där ett enda frö över tid kan ge upphov till en hel skog. Även om vi inte ser resultatet av våra ansträngningar för fred omedelbart, skall vi inte ge upp, för de kan bära frukt någon dag på ett oväntat sätt.


En snöflinga

Randy Kehler, som senare blev nationell samordnare för Nuclear Freeze movement i USA, blev i det tidiga 1970-talet inkallad i armén för att skickas till Vietnam. Som många andra vägrade han att tjänstgöra och han dömdes till fängelse. Men till skillnad mot många andra, gjorde han mer än så. Innan han påbörjade avtjäningen av sitt fängelsestraff reste han runt i USA och talade emot kriget på universitetsområden, i kyrkor och inför fredsorganisationer. Han hade ingen aning om det skulle göra någon skillnad, men hans samvete krävde av honom att han skulle göra vad han kunde.

I en av hans åhörarskaror fanns Daniel Ellsberg, analytiker på Pentagon och medförfattare till “Pentagon Papers”, den hemliga historien om Vietnam-kriget. Han hade blivit alltmer desillusionerad angående det sätt som USA förde kriget på, och han hade börjat tvivla på dess rättfärdighet. Men han sa att det som slutligen övertygade honom att göra något var att höra Randy Kehler tala. Han var en ung man som var beredd att gå i fängelse för sin övertygelse om att kriget var omoraliskt. Så Ellsberg gjorde i hemlighet fyra uppsättningar med kopior av den 7 000 sidor stora rapporten, som han anonymt lämnade i lådor utanför kontoren för New York Times, Washington Post och två andra stora nationella tidningar. När redaktörerna läste rapporterna, insåg de att de innehåll så många korrekta uppgifter att de inte kunde vara förfalskningar från någon utanför staten, och de började publicera dem. President Nixon beordrade dem att avbryta publiceringen av dem, men USAs högsta domstol fastställde att förhandsförbud gick emot det första tillägget i den amerikanska konstitutionen som garanterade yttrandefriheten. När folk läste och fick reda på att de blivit lurade under alla dessa år, av deras egen regering, och att USA inte alls höll på att vinna kriget, började de motsätta sig det i stora skaror. Detta tvingade president Nixon att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Vietnamn 1973, och senare ledde det till slutet på kriget 1975.

Vid rätt tillfälle kan ytterligare en snöflinga vara det som knäcker grenen. Även om våra ansträngningar visar omedelbart resultat, så innebär vad vi än gör att det blir lättare för andra att fullfölja vårt arbete.







Sjöstjärnan

Ensamma kan vi inte göra mycket, men tillsammans kan vi göra skillnad, som följande metafor vill föreslå. En pojke gick längs en strand och plockade upp sjöstjärnor i sanden och kastade tillbaka dem i havet. En vis gammal man betraktade honom en stund, och frågade honom sedan “Vad håller du på med?” Pojken svarade “Jag kastar tillbaka de här sjöstjärnorna i vattnet så de skall klara sig, för annars skulle de torka ut och dö.” Den vise gamle mannen skrattade och sa “Min käre lille vän, det finns miljontals sjöstjärnor, du kan aldrig rädda dem alla.” Pojken svarade “Jag vet att jag inte kan rädda alla, men det spelar minsann roll för den här sjöstjärnan, och den här. De mår så mycket bättre i vattnet”. Den gamle mannen höll med och började plocka sjöstjärnor och kasta dem i vattnet. Andra människor såg dem, och började hjälpa till. På det här sättet så räddades faktiskt sjöstjärnorna.

Som antropologen Margaret Mead har sagt, ”Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma och hängivna medborgare kan förändra världen. Ja, det är det faktiskt så det alltid gått till.”

Låt oss alla göra vårt bästa för att skapa en fredligare och rättvisare värld.


Dietrich Fischer

Academic Director, European University Center for Peace Studies (EPU), Stadtschlaining, Austria, and Co-Director, TRANSCEND

Översättning gjord av Mattias Linder


För att fira den 15 februari 2003, och för den fortsatta kampen för att bygga fred och överge krig som drivs av människor världen över.




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket