Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2005-02-17
Resebrev från Shfar-am

Onsdag kväll kom vi till en stad som är helt arabisk, med namnet Shfar-am. Det betyder nationens stam eller dylikt på hebreiska, och på arabiska en helande källa som räddade generalen Amir från döden. Förutom en övergiven synagoga, som underhålls av en arabisk familj, saknar staden idag judisk närvaro. Både den muslimska rabbin och den katolska prästen arbetar dock båda mycket för samarbete över religionsgränserna.

Det är en klyscha, men israelerna är ett vänligt folk, både judar och araber. Det välkomnande som vi möttes av i Shfar-am slår dock allt annat. Mat fick vi vart vi än kom, men det var det varmhjärtade välkomnandet från alla i rektor Mazins hem som man kände så tydligt, men som är svårt att beskriva i ord.

På ett sätt var det lite som att förflyttas tillbaka i tiden att komma hit, och se de starka familjeband som finns mellan familjemedlemmarna. Bröderna Mazin och Ali bodde bara några hus från varandra – i grannskapet bodde så långt som jag förstod i alla fall fyra bröder, en syster samt någon av bördernas söner.

Det blev en intressant kväll hemma hos Mazin med diskussioner om läget i området. Både Mazin och Ali var hoppfulla inför framtiden med de nya framsteg som skett sedan Abu Mazens tillträde som palestinsk president. Generellt har jag upplevt att araberna i israel är mer positiva till framtiden jämfört med den judiska befolkningen. De skickade också med oss en vädjan, att vi skulle hjälpa till att ändra på uppfattningen om muslimer i Europa. Det här är ett folk som behöver förståelse och hjälp, inte bli hatade för vad några få ställer till med.

De tänker förstås på självmordsbombarna, som de kan förstå med tanke på situationen i Gaza och på Västbanken. Men de stödjer dem inte på något sätt. Vad som var en tankställare var att de själva också känner rädsla för att de eller deras nära skall bli terroristernas offer. Den judiska polisen, säkerhetstjänsten och militären plågar dem, men dem vet de vart de har. Bombattentaten känner däremot inga etniska gränser, utan slår blint.

Förskolan
Anledningen till besöket i Shfar-am var en förskola som drivs enligt Montessoris idéer. Det är tre arabiska grupper som lämnar sina barn här; muslimer, kristna och druser. Det har inte varit så lätt för Mazin, rektor på den största skolan i staden, att skapa förskolan. ”- Att starta upp skolan har både varit svårt och farligt. Svårt för att folk här har svårt att acceptera nya idéer, farligt för att allt västerländskt i mångas ögon ses som något dåligt för den egna kulturen.”

Många av föräldrarna till förskolans 23 barn sa till Mazin att de litade helt på honom – men så enkelt skulle de inte komma undan. Han ville att föräldrarna skulle veta vart de skickade sina barn. Förutom den Montessoriska grunden, vill man också betona den religiösa mångfalden genom att fira de tre religionernas högtider, och man bjuder också in familjerna till dem.

Ekonomiskt har de det lite svårt, de får inget varken från stat eller kommun, även om de hoppas att det skall förändra sig i framtiden. Saken blir inte bättre av att arabernas ekonomiska situation generellt är svår. I stort sett så betalar föräldrarna vad de kan, och i något fall betalar de inget alls.

Målet är också att de i framtiden skall gå judiska barn här, och vidare att idéerna skall sprida sig till vanliga skolor. Men som det är nu, där undervisningen endast sker på hebreiska om det är blandade klasser, föredrar Mazin att de går var för sig upp till klass sex, för att inte förlora den egna kulturen.

Scouterna Scouterna i Israel har sex organisationer, en för varje religion samt en som skolorna driver. Man tänker vanligtvis på Israel som et land med två folk och två religioner. Det är dock betydligt mer komplicerat än så. Vi får först för tillfället förbise de sekulära grupperna inom judarna och araberna, och att det finns judar som inte bekänner sig till judendom utan till exempel kristendomen. Scouterna är i alla fall indelade i judar och araber; de senare är sedan uppdelade i muslimer, katoliker, ortodoxa och druser.

Scouterna i Shfar-am startade 1984, och är inrymt i en tämligen stor byggnad. Den byggdes på samma sätt som många andra byggnader här, en våning i taget, allt efter man får råd. I det här fallet tog det fem-sex är, och dä är ännu en våning planerad. De har nu två datorsalar, en samlingssal med scen, en hel våning med rum för aktiviteter, och sedan är också arabiska scoutförbundets kontor inrymt här.

Varje scoutgrupp har en aktivitet i veckan, och sedan har alla ledarna ett veckomöte där nästa vecka planeras. En viktig drivkraft för Ali är att skapa en plats med meningsfull sysselsättning för stadens ungdomar, som annars riskerar hamna snett. Droger är ett problem för hela det israeliska samhället, där de fungerar som ett sätt att fly från vardagens hårda verklighet. De hoppas också i framtiden att fler flickor deltar, båda bröderna är väldigt västerländska när det gäller flickor och kvinnors rätt till frihet.

Ali och Mazins övergripande mål är att åka förståelsen mellan judar och araber, och även där spelar förstås scouterna en viktig roll. Samarbetet mellan de arabiska förbunden är väl organiserat, medan samarbetet med det judiska förbundet är mer sporadiskt. De ser dock sig själva som en möjlig bro mellan judar och araber i Palestina, de har förståelse för båda sidorna. Här behövs det möten, som dock kommer att få hållas utomlands – att få in araber från Palestina är inte att tänka på.

Skolan
Den skola där Mazin är rektor försöker även den arbeta för ökad förståelse mellan judar och araber. De har ett samarbete med en judisk skola i en annan stad, ett samarbete som det tog två år att arbeta upp ett förtroende för. Mazin ser det också som något som får gro och växa, och har man lyckats med det så är det inte heller så enkelt att dra upp.

Mazin arbetar också på att förändra den traditionella roll som lärare och rektor har i det arabiska samhället. Vanligtvis så har man et strikt förhållningssätt till eleverna, som skall visa stor respekt för lärarna. Respekten vill Mazin behålla, men han tror på ett mer öppet förhållande till eleverna, där de inte döms som personer om de ställer till med något, utan att tillsägelser handlar om vad de gör, inte vad de är. De ser också till att ta hand om elever som har hamnat i trubbel, och där föräldrarna inte själva alltid räcker till. De utser då en ”mamma” eller ”pappa”, eller båda beroende på vad som behövs.


Mattias Linder
mattias@rmproductions.cc



Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket