Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2005-02-25
Att begråta en mur

Att komma in i Palestina var en radikalt annorlunda upplevelse jämfört med de krånglande säkerhetsfolket på Tel Avivs flygplats. Jag satte mig på en buss från Jerusalem till Betlehem, och räknade med en resa genom en landsbygd mellan städerna. Något jag också förväntade mig var ännu en utfrågning från israeliska soldater.

Det blev inget av det. Efter en resa genom bebyggelse klev jag av vid Rakels grav som var ändstationen för bussen. Några soldater frågade om jag var judisk, och med ett nekande svar lämnade jag dem. Utan att förstå det befann jag mig nu i Palestina, utan att ens ha visat passet.

Mitt nästa mål var att ta mig till Beit Sahur i Betlehem där min vän skulle möta mig. Jag fick hjälp av en försäljare att få tag på en kille som skulle köra mig dit. Den hjälpen kostade mig 20 shekel, som jag visserligen fick ett armband för. Resan gick genom mer bebyggelse, och av min chaufför fick jag veta att jag nu var i Betlehem. Jag förstod först då att det inte finns någon landsbygd som delar städerna, men däremot en mur.

Mitt möte med klagomuren hade väckt en del känslor. Jag hade besökt den tillsammans med en sekulär judisk vän, som vanligtvis inte besöker den. Vid den försökte jag ändå sätta mig in i känslan av förlust som många judar upplever här. Med handen mot muren blickade jag upp mot himlen långt ovanför, tänkte på det judiska folkets historia här. Samtidigt stod en man bredvid mig och snyftade sig igenom någon bön. Historien tar sina märkliga turer. Samma folk som gråter vid urgammal mur bygger nu en ny, som ett annat folk i sin tur begråter.

Mötet med den moderna muren i Betlehem, byggd med samma historiska vansinne som alla andra murar, var omtumlande. Det kändes som man kunde höra ljudet av ett dovt maskineri som surrade kring den, ett maskineri av rädsla och hat som driver på dess byggande. Den lilla del av muren som jag såg var fylld med slagord, men påfallande ofta hade den en förtvivlad och vädjande ton.

Denna del var ännu inte färdig, och från den israeliska sidan kom en familj gående genom en olivlund som ligger där. De hälsade på den kameraförsedda västerlänningen, som hälsade tillbaka. Mannen i följet stannade till, förklarade att hans hus hamnat på fel sida av muren, jag såg ögonen tåras, han vände sig då bort och gick sin väg. En gammal kvinna i sällskapet försökte på mycket fåordig engelska hjälpt med desto mer gestikulerande förklara att han inte längre kan försörja sin familj.

Den skillnad som slog mig mest mellan palestinierna och israelerna - förutom levnadsförhållanden - var nivån av politisk aktivitet. Jag har inga procenttal, men det verkar inte vara mycket fler aktiva i Israel än Sverige. De palestinier jag talat med berättar om siffran 50 procent, vilket i så fall är mycket högt. Ett annat tecken på aktiviteten kan vara den mängd slagord och affischer som klär Betlehem.

Att den politiska aktiviteten är så hög tycker min palestinske värd Iyad inte är så konstigt - de lever ju med konflikten dagligen. Från att de är barn lever de därmed automatiskt med politik. I Israel mötte jag mestadels fredsaktivister som inte är särskilt representativa för befolkningen. Andra som jag mötte ville helst förtränga konflikten så gott det går. Som Iyad, precis som de israeliska fredsaktivisterna säger, så har den judiska befolkningen en möjlighet att leva hyfsat normala liv utan att konflikten tränger sig på.

Jag kan inte låta bli att slås av hur bakvänt förhållandet mellan aktivism och faktisk möjlighet att göra något är. Bosättningarna och ockupationen är något som israelerna kan göra något åt, det är deras valda regeringar som driver denna politik. Jag frågade Iyad vad det palestinska folket skulle kunna göra för att hindra självmordsbombarna, och han svarade: "- Hur stoppar man någon som redan gett upp allt?"

Fredagen den 25 februari tog en kille som inte kunde stoppas livet av sig. Han gjorde det i en kö till en klubb i Tel Aviv, och tog ytterligare fyra personer med sig i döden. I en restauarang 20 meter därifrån satt två av mina värdar i Israel, Eihab ovch hans bror Farid. De var de första på platsen efter explosionen. Eihab som utbildar sig till sjukskötare och jobbat på sjukhus, började ta hand om de sårade. Både Eihab och självmordsbombaren är araber. En av dem försöker döda så många judar som möjligt, den andre försöker rädda så många han kan.


Mattias Linder
mattias@rmproductions.cc



Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket