Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2004-09-02
NGO, MOTSTÅND OCH MASSMEDIERS KRIS-OMSÄTTNING

DÄR MASSMEDIA möter massrörelser är läget komplicerat.

Regeringar har lärt sig att en krisberoende medieindustri inte har råd att förbli kvar på samma plats alltför länge. Precis som affärslivet behöver omsättning av kapital, behöver medierna en omsättning av kriser.

Hela länder blir gårdagens nyheter. De upphör att existera, och mörkret blir djupare än det ljus som flyktigt lyste upp dem. Vi såg det hända i Afghanistan när Sovjet drog sig tillbaka. Och nu, efter att Operation Enduring Freedom har tillsatt CIA:s Hamid Karzai har Afghanistan återgått till sina forna krigsherrar.

En annan CIA-operatör, Iyad Allawi, har installerats i Irak, så antagligen är det dags för medierna att fara vidare därifrån också.

Medan regeringar ägnar sig åt att vänta ut kriser, blir motståndsrörelser alltmer insnärjda i en spiral av krisproduktion, ansträngda att "förpacka" dem i lättillgängliga, åskådarvänliga format. Varje folklig rörelse med självrespekt, varje "fråga" förväntas ha sin egen väderballong i skyn, med en annons för sitt varumärke och syfte.

Av det skälet, är svältdöd mer effektivt säljande för utfattigdomen, än miljoner undernärda som nätt och jämnt klarar sig. Storskaliga dammbyggen är inte nyhetsmässiga förrän ödeläggelsen de vållar blir bra television. (Och då är det mesta försent.)

Att stå mitt i det stigande reservoar-vattnet dag efter dag, se ditt hem och tillhörigheter flyta bort... det var en gång ett effektivt sätt att protestera. Men inte nu längre. Medierna är uttråkade. Så de hundratusentals människor som fördrivits från sina hem av dessa dammbyggen förväntas finna på nya tricks eller ge upp kampen.

Färgstarka demonstrationer och helg-manifestationer är viktiga, men inte tillräckligt kraftfulla för att stoppa krig.

Krig stoppas bara när soldater vägrar strida, när arbetare vägrar lasta vapen på fartyg och flygplan, när folk bojkottar samtliga av Imperiets ekonomiska utposter tvärs över hela klotet.

Om vi vill återta utrymmet för civil olydnad, måste vi befria oss själva från krisreportagens tyranni och dess rädsla för trivialiteten. Vi måste använda vår erfarenhet, vår fantasi och vårt skapande till att korsförhöra redskapen för de tillstånd som försäkrar att "normaliteten" förblir vad den är: grym, orättvis, oacceptabel. Vi måste blottlägga den politik och de processer som gör vanliga livsbehov - mat, vatten, tak över huvudet, värdighet - till en så avlägsen dröm för vanliga människor. Verkligt förebyggande, "pre-emptive", är att förstå hur krig är slutresultatet av misslyckad och orättvis fred.

NGO-iseringen
EN ANNAN FARA som hotar massrörelser är NGO-iseringen av motstånd. Det jag nu tänker säga, kan lätt tolkas som en anklagelse mot NGO:s (icke-statliga organisationer), som helhet. Det vore ett misstag. I det grumliga vattnet av arrangerade NGO:s, uppfunna för att mjölka fondmedel eller skattelättnader (i indiska delstater som Bihar förekommer de som hemgift), finns det självfallet NGO:s som uträttar värdefullt arbete Men det är viktigt att betrakta NGO-fenomenet i ett vidare politiskt sammanhang.

I Indien, exempelvis, startade NGO-boomen i slutet av 1980-talet. Den sammanträffade med öppnandet av Indiens marknad för nyliberalismen. Vid den tidpunkten pågick nedskärningar från indiska statens sida - av jordbruket, utvecklingen av landsbygden, allmänna transporter och hälsovården. När staten abdikerade från sin traditionella roll flyttade NGO:s in i dess ställe. Skillnaden var naturligtvis att fonderna till deras förfogande var en liten bråkdel av den offentliga nedskärningen. De flesta större NGO:s finansieras och beskyddas av bistånds- och utvecklingsorgan, som i sin tur finansieras av västerländska regeringar, Världsbanken, FN och vissa multinationella bolag. Även om de inte är samma agenturer, deltar de ändå i samma löst, politiska sammansättning som överblickar det nyliberala projektet och kräver regeringars offentliga nedskärningar som först prioritet.

Varför skulle dessa organ stödja NGO:s? Är det bara gammaldags missionärsglöd? Skuldkänslor? Det är nog lite med än så. NGO:s ger intrycket av att fylla ett vakuum, orsakat av en stat på reträtt. Vilket de också gör, men materiellt inkonsekvent. Deras verkliga bidrag blir att släcka politisk vrede och dela ut som bistånd eller välvilja, vad människor borde ha som rättighet.

De förändrar det allmänna psyket. De förvandlar människor till beroende offer och avtrubbar det politiska motståndet. NGO:s bildar en form av buffert mellan "sarkar", de styrande, och folket. Mellan Imperiet och dess undersåtar. De har blivit skiljedomarna, tolkarna, tillhandahållarna.

I det långa loppet blir NGO:s ansvariga inför sina finansiärer, inte inför de människor de arbetar bland. De blir vad botaniker skulle kalla en indikations-art. Det är nästan som att ju större förödelse orsakad av nyliberalism, desto störrre utbrott av NGO:s. Inget illustrerar detta mer tydligt än fenomenet med USA i begrepp att invadera ett land - parallellt med att förbereda NGO:s att gå in och städa upp efteråt.

För att försäkra sig om att deras finansiering inte äventyras och att regeringarna i de länder där man arbetar tillåter dem att verka, måste NGO:s presentera sitt arbete i ett löst hållet ramverk, mer eller mindre utan politiska eller historiska sammanhang. I vilket fall, ett ofullständigt historiskt eller politiskt sammanhang.

Opolitiska (och därför extremt politiska) larm-rapporter från utarmade länder och krigshärdar får så småningom de (mörka) människorna i dessa (mörka) länder att framstå som patologiska offer.

Ännu en undernärd indier, ännu en svältande etiopier, ännu ett afghanskt flyktingläger, ännu en sårad sudanes... i behov av den vite mannens hjälp.

De förstärker omedvetet rasistiska stereotyper och återbekräftar framstegen, omsorgen och medlidandet (den "tuffa" kärleken) hos västerländsk civilisation. De blir den moderna världens sekulära missionärer.

NGO:s har möjlighet att avlöna en lokal befolkning, som annars kunde ha blivit aktiva i en motståndsrörelse, men nu känner att de kan uträtta något omedelbart (och samtidigt förtjäna sitt uppehälle på det). Verkligt politiskt motstånd erbjuder inga sådana genvägar.

NGO-iseringen av politiken hotar att förvandla motstånd till en välartat, hyggligt avlönat 9-5 jobb. Med lite dricks vid sidan av.

Verkligt motstånd har verkliga konsekvenser.
Och ingen lön.

Arundhati Roy
Översättning gjord av Jan Viklund


LÄS & LYSSNA till talet i sin helhet, samt mer om Arundhati Roys bejublade framträdande i USA:
DEMOCRACY NOW -
"The Exception to the Rulers" »»

Källa: GandhiTODAY




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket