Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2004-08-12
Gränser och gränslöshet

Hur kan människor utsätta varandra för så mycket lidande? Hur kan en människa vara villig att döda och lemlästa en medmänniska även om hon eller han råkar ha en annan hudfärg eller språk? Det är några av de frågor jag försöker komma underfull med under min tid här. Det finns vissa som har förlorat alla moraliska gränser och vissa som drar en gräns långt tidigare än alla andra i sitt samhälle. Varför är det så?

Gränslösa människor
För en vecka sedan åt jag lunch på Maxims restaurang i Haifa i norra Israel. I oktober förra året satt Hanadi Jaradat på precis samma restaurang och åt lunch. Hon var några år yngre än jag och hade nyligen avslutat sina advokatstudier. Här satt hon och åt sin lunch på Maxims som denna dag var full med gäster. När hon ätit sin lunch utlöste hon sprängladdning kring sin midja. Minst 19 människor dog i självmordsattacken. Jag undrar vad hon tänkte på när hon satt och åt sin lunch. Såg hon barnens ansiktsuttryck? Tänkte hon på vilken smärta hennes handling skulle ge? Trodde hon att hennes dåd skulle stoppa ockupationen? En sak jag är ganska säker på att hon tänkte på är hennes bror och kusin som några månader tidigare hade dödats av israeliska soldater. Men hur kan någon människa göra något som orsakar så mycket smärta? ¨ - Vi vet att i stort sett samtliga självmordsbombare har upplevt ett djupt trauma tidigt i livet, säger Eyad El-Serraj, som är psykiater i Gaza (se den utmärkta artikeln "Öga för Öga - självmordsbombarna är psykiskt sjuka" i ETC 2 - 2004). Dagens situation för palestinierna är så destruktiv, så desperat och så hopplös att väldigt många människor återfaller till hämndbegärets primitiva känslomässiga nivå, säger doktor El-Serraj. Jag funderar på om samma fenomen, dock i annan skala, uppstår hos de israeliska soldater som skjuter ihjäl barn och andra civila.

Exempel på att det går att leva ihop
Det är extra tragiskt att bombattentatet skedde i just Haifa, eftersom denna stad kanske bättre än någon annan stad visar att det går utmärkt för israeler och palestinier att leva tillsammans. Ungefär 20 % av den israeliska befolkningen är palestinier, eller "araber" som israeler oftast säger. Det var dessa som blev kvar innanför Israels gränser efter kriget 1948. De har israeliskt medborgarskap och har rätt att rösta, ändå förekommer det många fall av diskriminering. De flesta israeliska araber lever i arabiska samhällen eller stadsdelar, skilt från den judiska befolkningen. Så är det inte i Haifa. Här lever judar och araber i samma bostadsområden, går till samma skolor och samma arbete. Restaurangen Maxims är gemensamt ägd av judar och palestinier och är lika populär för båda folken. Jag undrar om Jaradat visste detta, att hon också dödade sina landsmän eller valde hon stället för att säkerhetsvakterna var mindre nitiska?

Snövit och en ambassadör
Kanske ni minns självmordsattacken i Haifa extra väl eftersom den blev så uppmärksammad i svenska medier i januari i år när Israels ambassadör Zvi Mazel saboterade installationen "Snövit och sanningens vansinne" gjord av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler. Den israeliska ambassadören menade att installationen glorifierade massmördare. Premiärminister Ariel Sharon stöttade sin ambassadör i sin handling och menade att sabotaget "var nödvändigt". Jerusalem Post (en israelisk konservativ tidning) publicerade en artikel med rubriken "Regeringen stöder saboterande av terrorist utställning" den 18 januari och på deras hemsida går det att finna flera sidor med läsarkommentarer (många svenska inlägg) om hur stolta de är över ambassadörens ingrepp. För mig är det svårt att förstå att israeliska ambassadörer och politiker tycker att det är viktigare att sabotera en konstutställning istället för att ta utställningen som ett tillfälle att fråga sig varför självmordsbombare finns och hur man kan undvika att fler människor känner sig tvungna att ta till dessa extrema metoder. Att komma underfull med detta borde vara det viktigaste för israelisk säkerhet.

Mandelträden var gränsen
Jag träffade Peretz Kidron för några veckor sen på ett firande av den israeliska vägrarrörelsen i Israel. Han mindes ett uppdrag han hade som israelisk soldat i Sinaiöknen, som Israel ockuperade 1967 (nu tillhör Sinai Egypten igen). Hans uppdrag var att skydda några bulldozers som förstörde en fruktträdgård som tillhörde beduinerna. Peretz frågade varför de var tvungna att fälla dessa frukträd. Svaret var "De gör i ordning marken för en ny judisk bosättning." På kvällen hörde han i radion att "Israeliska armén i Sinai hade agerat mot beduiner som illegalt hade tagit jord i Sinai genom att nyligen planetera mandelträd." Peretz själv hade arbetat i en fruktträdgård och såg att träden som hade fällts tidigare under dagen måste ha varit flera årtionden gamla. - Den nakna lögnen träffade mig som ett knytnävslag i ansiktet", minns Peretz. Han skriver i boken "Refusinik! - Israels Soldiers of Conscience" att det var bisarrt att det var detta som skulle få honom att vägra att tjänstgöra på de ockuperade om. Även om han anser sig vara en humanist så var det inte misshandel av en person som var gränsen för honom utan misshandel av en fruktträdgård.

Den gröna linjen är gränsen
- Det israeliska försvaret var skapat för att skydda hemmet för det judiska folket. Det var inte skapat för att ockupera andra människor, säger Arik Diamant, general sekreterare för Mod att vägra. Medlemmarna i denna organisation vägrar att tjänstgöra på ockuperat område, de går inte över gröna linjen (gränsen för Israel före 1967-års krig) som soldater. - Ockupationen är verkligen ett brott från början till slutet, säger Diamant. Andra israeler vägrar att tjänstgöra i armén överhuvudtaget. Lior är en ung fredsaktivist som vägrar göra militärtjänst som alla, även kvinnor, enligt lag ska göra. Hon säger att det vad som var gränsen som gjorde att hon vägrar var när Ariel Sharon blev vald som premiärminister. - Det var då jag insåg att det måste vara något fel i det här landet om en person som Sharon blir vald och då bestämde jag mig för att inte tjäna detta landet genom våld, säger Lior.

För att läsa min senaste artikel om vägrarrörelsen i Israel gå till: www.fredskultur.nu/asm/561.asp?cat=22

För att läsa min artikel om Lior och en kvinna i samma ålder som valt en helt annan väg i livet gå till: www.fredskultur.nu/asm/562.asp?cat=22

Allt gott önskas er från er följeslagare i Mellanöstern, Martin Smedjeback smedjeback@webaid.se


Martin Smedjeback
martin.smedjeback@comhem.se



Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket