Nätverk för
Fred och Rättvisa

Framsidan  Tidningen  Nätverket    Kalendarium
Afghanistan    Palestina    Irak   


2003-04-21
"IRAK ÄR ERT LAND NU"

JAG ÄR I Amman nu, på grund av Sattar. I går morse körde han mig hit, från Bagdad. Tysta färdades vi genom de ödelagda gatorna. Det var hans berättelse som fick mig att lämna Bagdad.

I tre veckor väntade vi oroligt på att få höra något från Sattar som, sedan 1996, varit vår närmaste irakiska samarbetspartner. Vilken lättnad när han för fyra dagar sedan klev in på hotell-lobbyn. "Sattar, kom och dela några apelsiner och dadlar med oss en trappa upp", bad jag. "Tack", sa han, "men jag fastar." Han berättade inte orsaken, inte heller avslöjade han detaljer om den bula han hade i pannan.

När kriget bröt ut tog han sin familj till vänner utanför Bagdad. Flera dagar senare återvände han för att se om hemmet stod kvar. En missil hade träffat ett hus i närheten och två bröder saknades. Sattar åkte ut till Saddam Hospital i utfattiga Al Thawra på jakt efter dem. "Fruktansvärda syner", sa han. "Många, många som behövde hjälp. En familj med sårade som tagit sig runt från sjukhus till sjukhus, och nu hade några av dem dött. Jag sökte mina bröder, men med alla som behövde hjälp... så jag frågade en läkare om jag kunde göra någon nytta."

Sattar anslöt sig till tretton volontärer som assisterade tre läkare med hundratals patienter. "I början levererade jag bara mediciner och flyttade sängar. Tidigare har jag aldrig klarat av att se blod och skadade människor. Men nu lärde jag mig hantera sprutor, rengöra sår och linda bandage." Han jobbade på sjukhuset i tolv dagar. "Det fanns en läkare, Thamer", sa Sattar med vördnad i rösten. "Han stannade i operationssalen under två dagar och nätter utan rast, utförde 75 akutoperationer. Vi hörde gevärssalvor utanför, men några imamer fanns i närheten som kunde skydda oss."

"Så mycket hände på detta sjukhus. Människor som försökte stjäla, andra försökte mörda, andra som städade, lagade mat, forslade patienter..."

Några västerländska journalister besökte sjukhuset och ville tala med Sattar. En reporter insisterade på att irakierna borde vara tacksamma för befrielsen. Sattar försökte förklara hur mycket lidande han bevittnat, men reportern var helt inställd på att få sin positiva vinkel. Till slut bad Sattar att bli lämnad i fred.

Hans ögon tårades vid beskrivningen av hur vägarna såg ut i Bagdad, alla stridsvagnar utanför oljeministeriet. "De behövde kartorna, informationen. Men de gör ingenting för att hjälpa människor, skydda sjukhusen, livsmedelslagren. Att få igång oljeproduktionen igen är viktigare för dem."

Han mötte också en patrull utanför en stor lagerlokal, med spannmål och ris för minst två år framåt. Han hörde en USA-officer med kuwaitisk brytning beordra att portarna skulle sprängas, "ta för er. Sedan kan ni bränna ner stället."

Efter tolv dagar återvände Sattar till sin familj för att hämta sin bror Ali tillbaka till Bagdad. Vid en gränspostering blev de förhörda av en soldat. "Jag bar mina blåjeans, och i ett klumpigt försök att verka vänlig klappade han på byxbenet och förklarade: Dom här är bra! Visst, sa jag, men dom är gjorda i Kina, inte i USA. Soldaten, överraskad att Sattar kunde engelska, frågade: Är du inte glad nu, att vi är här?

Nej, sa jag. Sattars ögon tårades igen. Jag önskar att jag kunnat döda innan ni krossade oss. Ni har krossat våra hem och vårt "stora hem" (Bagdad). Nu ska ni åka härifrån.

Hans bror försökte lugna ner honom. Är du tokig?, sa Ali. Vad säger du?

Soldaten svarade Sattar: "Jag skulle kunna skjuta ner dig nu."

Ja, det skulle du, sa Sattar. Ingen kan göra dig något. Du är stark nu, men vänta tre månader. Vad kommer du att säga då? Du kommer inte att klara situationen. Inte klara att skydda folk från sig själva.

Precis som många Bagdad-bor är Sattar förbryllad över vad som hände med republikanska gardet och regimen. "Umm Qasr är en liten by, men där kämpade man emot i 15 dagar. Varför kunde inte Bagdad med hela sin makt försvara sig mer än två dagar?"

Han satt tyst en stund. "Inget har förändrats", sa han. "Bara Saddam är borta."

"Sattar", frågade jag, "vad ska du göra nu?" "I morgon ger jag mig av till Jordan och börjar köra taxi igen."

Jag ryste till. En talangfull, modig och älskvärd man, en välutbildad civilingenjör som vägrade ansluta sig till Baathpartiet, som kämpat i tio år, tvingas fortsätta som chaufför, forsla fler västerlänningar till sitt krigshärjade land.

"Nå, Sattar", sa Cathy Breen stilla. "Nu behöver du knappast få några problem med att hjälpa oss amerikaner över gränsen."

"Du har rätt", sa Sattar. "Irak är ert land nu."

När han gått, beslöt sig Cathy och jag för att packa våra väskor.

Thomas Paine skrev, "Mitt land är världen. Min religion är att göra gott." Jag vill inte ha ett land. Men enormt mycket arbete ligger framför oss, i USA och västvärlden, för att övertyga människor om att vår överkonsumerande och slösaktiga livsstil inte är värt priset, det pris som betalas av de människor vi besegrar.

När vi nådde mejeriområdet i Abu Ghraib på väg från Irak fylldes luften av en fruktansvärd stank. Det var stanken från alla utspridda kroppar av både djur och människor. Det var på den vägstreckan vi passerade en lång rad militärfordon, med strålkastarna på fullt ljus, på väg att avlösa marinkåren. Den olivgröna konvojen liknade en begravningsprocession. Jag kände en våg av lättnad över att medlemmar i Voices fortfarande var kvar i Bagdad. Snart hoppas jag återvända. Men just nu måste jag finna ett sätt att säga, "Nej, Sattar, Irak är inte mitt land."


Kathy Kelly

Kathy Kelly50, Chicago, grundare av Voices in the Wilderness (VitW) 1996. Kelly hade dessförinnan deltagit i the Gulf Peace Camp 1990. Kelly har tre gånger nominerats till Nobels Fredspris. 2002 inleddes Iraq Peace Team - (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av (VitW). På plats i Irak - före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med "mänskliga sköldar". Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning gjord av Jan Viklund


Tidigare publicerad på GandhiToday.org




Senaste artiklarna
Spöksonaten och flyktingpolitiken (2012-04-27) Agneta Pleijel

Inför studieupptakten den 6 februari (2012-01-09) Tommy Josefsson

Ogaden - det glömda folkmordet (2011-12-14) Ingemar Gustafsson

Apropå EAPPI och Reut Sadaka (2011-04-20) Åke Widfeldt

Inspirationsmöte kring idén om internationell saluhall i Borås (2011-02-07)

Barn på flykt (2010-08-09) Ingemar Gustafsson

Björn investerar i hållbar utveckling i Nepal (2010-05-12) Anders Hjorth

Kalendarium


404 Not Found

Not Found

The requested URL /external/calendar-nffr.asp was not found on this server.

Debatt



Fattiga länder måste få ha hållbar tillväxt - med social utveckling! (2010-03-16)
Anders Hjorth

GÄLLER INLÄRD EGENOKUNNIGHET VID MIGRATIONSVERKET? (2008-11-26)
Jan Åberg

Vettlöshetens triumf (2008-09-13)
Tryggve Emstedt

Tobias tummetotten Billströms nya lag om arbete (2008-04-01)
Tryggve Emstedt

Regeringens ”hål i huvudet-politik” (2008-03-12)
Tryggve Emstedt



Nätverk för Fred och rättvisa | Sjuhärads fria tidning | Redaktionen: redaktionen@fredochrattvisa.org         Om nätverket